Från bortom Gjöll och helvetets bro
Varsnar mitt väsen ett kall så klart
Förskonad från asken i det skugglösas famn
Ty Níðhöggr, min Herre, viskar mitt namn
Utvald av urmakters hinsides lärdom
Högstämda kväden från Utgårds vidd
Att gäldas i dödsrikets evärdliga frid
Ty friheten hägrar blott bortom tid
Upplyst jag följer svartmånens ljus
Över vindomsusad ödegårds likjord
Förbannar livets uppkomst ur allväldets gap
Bränner varje uns av mitt människoskap
Jag skönjer, det förborgade tornet,
i det dimhöljda...
När gravdystert töcken så täckeligt omsveper
Famnar gamman ömt mitt lynnes vemod
Ty slutet på livstiders förgängliga bro
Stillar min håg med bortgångens ro
Av urmakters visdom hinsides krönt
Jag vaknar genom svartsejdens gåvor
Till de skönaste toner ur intighetens sång
Ledsagad längs den bortglömda gång
Hädanfärd...
Griftrikets kall från bortom Gjöll
Hänför mitt väsen och förlöser min själ
Då jag kvarlämnar de stjärnfyllda salar
För att djupet bevandra i Niflheims dalar
Genom Domgårds portar jag enträget far
Till den ändlösa eonens mörka slott
I Ginnungs tomhet jag sanningen finna
När Yggdrasils fängsel förbrinna...
From the first time I've listened to it, this album seemed different to me. Different than two previous albums and different than the next one, Wintermoon Enchantment. Like a journey to a land shrouded with mystery, far away. GrimSpirit's approach to his unique blend of metal and ambient seems much more ambitious here, experimental even. A true masterpiece. Anders Kvistr
Absolutely strong, black and bitter, like a cup of good old coffee or a properly packed pipe of strong tobacco. The album won't let you go unless you listen through it since the very first minute to the very last one, sunken in the frozen obsydian abyss. 10/10. lanserger22